Frihet !
I Onsdags var jag och provjoggade foten i 90 minuter igen. Sprang efter en kraftledning och liknande terräng med en del stigar, ospårat, diken och så vidare. Var även och cyklade en timme med mountainbiken bortom asfalt, elkablar och skyltar. Följde bara lusten och hamnade rätt. Jag hamnade utanför stressen och på något sätt kändes det på båda platserna som att man hamnade utanför tidsramar och dömande blickar från alla profeter där ute.
Man kunde helt enkelt koppla av och göra det man skulle helt enkelt. När jag var på väg hem på den där löpningen passerade jag ett relativt högt backkrön och när jag klev över kanten såg jag hela stan framför mig och kunde betrakta bilden av stressen på långt håll och kände att man nästan ville ducka för civilisationen, krypa tillbaka och återvända till friheten !
Min tanke när jag såg det var att man egentligen känner sig fångad i en glasbox utan ventilation som solen hettar upp mer och mer medans piskor i alla hörn vaktar ens steg.
Jag vet inte exakt hur många mil man brännt av på dom här gångbanorna hittills, det är ju roligt att springa, men jag kände att det fick en helt ny dimension när jag kom ut i terrängen igen efter att stan legat i idé hela vintern och ruvat på stressen.
Och allt för ofta känns det som att man bara vill göra bort passet och komma hem igen. Men nu kände jag att jag ville vara ute, inte bara springa ! Vara ute och andas frihet !
Det är nog den största friheten vi har, den oändliga tillgången på natur, och närheten till naturen. Jag har själv ca 5 minuter till den i löparskorna.
Förebilder och gränslöst tänkande !
Men just nu är han någonstans i Frankrike tillsammans med sin löparkompis Susanne iallafall. Har redan sprungit över Spanien.
Finns material att lyssna på om man går in på www.runnersworld.se eller www.marathon.se
Rune har även en egen hemsida, www.loparlarsson.se där man kan läsa om andra brutala prestationer.
Björn Suneson är nästa diesellok som sprungit över kontinenter mer än både en och två gånger. Björn är en bra bit över 60 år och började träna först vid 35 års ålder. Som 57 åring sprang han över linjen på en mara med tiden 2.55 !
Han tävlar aldrig på ultradistanser men har ett gäng med tränings/upplevelse ultror eller vad man nu ska kalla det på flera 100 mil. Iallafall vad jag vet är 2 st på över 500 mil.
www.sunseson.se
Kari Martens ska man inte heller underskatta ! När man läser och lyssnat på det han gör och har gjort inser man hur bekväm man egentligen är. Han hade sin vändpunkt 1997 efter diskbråck, övervikt osv..
1997 kunde han jogga ca 10 minuter innan knäna värkte och han vägde 106 kilo.
Nu har han gjort:
24 st Ironman
4st dubbel-Ironman
1 eller 2st Deca-Ironman (10 gånger en vanlig Ironman)
Dubbel Deca-Ironman har gjorts eller så blir det första nu i November som är 20 x Ironman
En vanlig Ironman är 3,86km sim - 180km - 42.2km löpning i en följd
Göran Kropp känner väl alla till. Mannen som till exempel cyklade från Stockholm till Mount Everest och besteg berget och sedan cyklade hem igen..
Jonas Colting som bland annat kört Ultraman på Hawaii, en svensk klassiker på ett dygn med mera med mera.
www.colting.se
Listan kan göras hur lång som helst... Men det dem där som är med ovan måste ha gemensamt måste vara en djävulsk vilja och passion för det dom gör. Som ultralöparna där uppe springer jag själv hellre långt och länge än snabbt och kort. Det är mer upplevelser som lockar än absurda tider på en tartanmatta.
Jag har gjort otaliga försök att få upp farten och på något sätt kunna bibehålla det, men slutar oftast i värk och annat elände. För övrigt är jag skadad nu och missade Lidingö Ultra, kommer även missa en halvmara i Luleå till helgen.
Jag tar hellre på mig en liten ryggsäck och är ute en hel dag och springer än joggar iväg till löparbanan och mosar intervaller i babianfart. Nu när skadan blir bra kommer jag köra på mängden igen som hållt mig hel i kropp och själ relativt bra och ofta länge. Springer hellre en vecka i konstant 5.30 fart än tar ihjäl mig på 400/800/1000 meters körningar.
Och alltför ofta hamnar man i ett mellanting, man sticker iväg med inställningen att "idag är det 5 mils rundan som gäller", sparkar upp dörren och sticker iväg utan att ha varmkört motorn. Ca 2.5-3km senare står man med värk och mjölksyra som hade kunnat fylla vilken tjur som helst till döden.
Och jag vet att jag kan "springa bra" på längre sträckor och det är egentligen innerst inne det jag helst gör. Det är hårt att kunna springa kortare distanser riktigt snabbt, det gör ont, men ultralöpningar är en annan sorts smärta och utmattning, det är den sorten jag är bättre på att köra över och handskas med.
Sedan får man inte vara för fast vid det vanliga tänket, vem säger att en löprunda ska vara 60 minuter och inte 6 timmar? Att en löprunda ska vara efter elljusspåret när man hellre vill iväg och korsa fjällen ? Att en löprunda måste bestå av tidtagning/pulsmätning osv ? Att en löprunda aldrig får vara över 3 mil ?
Jag har vid oräkneliga tillfällen legat i sängen och planerat när jag ska sova, planerat pass som pågår från morgon till kväll, pass utan både stress och statistik. Men i praktiken när man står på tåspetsarna och ska iväg blir det oftast likadant, man sticker, man väggar, man kommer hem, duschar. Börjar om med planeringen.
När jag blir bra igen kommer jag enbart köra långt och länge, och sedan lite kortare pass i 3.45-3.50-4 fart för att inte bli en 15 årig labrador. Backträning kommer in naturligt i terrängen. Ska köra på det som hållt tidigare och inte stirra blint på statistik. Oavsett vad statistiken visar är det kroppen som bestämmer i slutändan.
Och det viktigast är ju att man har roligt när man tränar, roligast har jag efter 3-4 mil. Det enda jag saknar som ultralöpare är skägg och mustasch, men det finns tuschpennor till sånt.
Utveckling
Jag hade på mig ett par skor, kommer ihåg att dom var för små, kanske 1-2 storlekar, jag hade en fleecejacka som gick till knäna. Sedan sprang jag iväg. Självklart nära döden upplevelse dom där 4.2 kilometrarna till jobbet...
Sedan var det ju bara att fortsätta på det man börjat med. Man sprang väl ca 3 gånger i veckan och jag tyckte jag var jävligt bra som sprang så mycket ! Anledningen till att jag började springa var väl att jag höll på med styrketräning och det enda viktiga var att öka i bänkpress, kom inte upo i mer än 140 innan jag insåg att jag bara blir trött och passiv av bristen på god kondition istället som är mycket viktigare !
Jag sprang på och köpte en Mountainbike och cyklade lite. Det blev sedan vardag och jag har inte rört en bänkpress efter det, det finns ingen som helst mening med det...(enligt mig själv)
Samma höst sprang jag min första mil och det tog 55 minuter vilket betyder 5.30 tempo. Jag var jävligt stolt då ! En hel mil ! Nångång i samma veva tänkte jag att man kan ju träna mycket istället för snabbt och få mycket mängd, springa var ju det skönaste som fanns och framför allt vara ute och röra på sig. Min första vecka med "mycket" träning var Vecka 44 2008. Den såg ut så här exakt med promenader inräknade:
MÅNDAG:
Promenad 42 min
Löpning 5.7km 25min
Löpning 2.5km
TISDAG:
Styrka bålen
Löpning 2.3km 8min följt av lite lättare 3.8km 16min
ONSDAG:
Löpning till Tobbe 3.8km 17min, sedan till jobbet, 2,9km 10min.
Cykel 30 min lätt cykling
TORSDAG:
Cykel 42min
FREDAG:
Cykel 135min
Styrke 80min
LÖRDAG:
Promenad 38min
SÖNDAG:
Löpning 7km 32min.
Egentligen gick löpningen för snabbt för min vana att springa då och jag blev skadad hela tiden som vanligt.
Efter årsskiftet hade jag någon sorts armhävningsmani och köttade armhävningar som en rabiat idiot. Det var mycket cykel och sedan började jag åka skidor som komplement till min skadade löpning...,
Sedan gjorde jag mitt första lopp i Maj och det var en halvmara som gick på 2.04.22 :)
Men jag kämpade för att ta mig i mål med trasiga benhinnor pga hällöpning osv...
2008 blev iallafall starten på denna resa !
2009
I Juni nångång gjorde jag en brutal millöpning som jag kände det då, det gick fan på 48 minuter ! 7
minuter hade man förbättrat på några månader. Stoltheten var antagligen total !
Vecka 29 2009 gjorde jag mitt första löppass utan skor !
Vecka 29 satte jag också nytt rekord på halvmaran, denna gång med ultrpackning på ryggen (ryggsäck med kläder, vattenflaskor osv..) Det gick som snabbast mellan 12-17km.
Vecka 30 började jag även träna rodd med en överjävligt stor båt.
Vecka 32 gjorde jag min första ultra på 110km som ändrade framtiden.
2009 blev det 410 registrerade pass med det längsta på lite mer än 26 timmar...
2010
2010 blev det lite mer målinriktat och jag visste vad jag ville göra. Det var ultralöpning och triathlon som lockade. Under våren flöt träningen på med löpning, cykel, skidor, styrke osv. Skidorna gick över till rodd och mountainbike cyklingen gick över till den riktiga cyklingen, racercyklingen !
I Juni var jag på Matojärvi med Jonas Colting (www.colting.se) och vi körde lite löpteknik osv och jag beställde mina Vibram Five Fingers via honom.
Den veckan före Lapland Ultra som hade mest timmar träning var vecka 24 och den innehöll tyvärr bara 16 timmar.
Långt in i Augusti fick jag min våtdräkt som borde kommit i juni, men nu har jag den från starten 2011 och ska mata mer vatten än vad ni sett.
2010 blev det 495 pass av varierande längd med längsta på över 7 timmar.
2011
IN PROGRESS...
Jag ångrar INGENTING och kommer aldrig göra det heller ! Min största svaghet har varit insikten att det tar tid att bli bra, därför har man varit skadad så ofta, även just nu !
Det som är gjort är gjort, det enda jag kan påverka nu är framtiden och den ska jag göra det bästa av !
Gör det ni också. Man ska inte förvänta sig förändringar över en natt. Man ska tänka långsiktligt och sunt och köra på.
Skidåkning till Vittangi, världens ände...
Tänkte att jag kan stanna och fylla på i pimpelhålen, men vem fan letar efter pimpelhål när man tränar ?? Kommer man ut på ett sel som inte ens är större än en fotbollsplan och ska börja leta ett jävla hål i isen får man dra med sig arken..
När leden sedan svängde upp i vegitationen blev det bara skit av allt, mjukt, gropigt, blöt snö, snöblandat regn, fula stenar, blöta rötter och min högerhöft ville inte hänga med så jag fokuserade på den andra som ville hänga med, dåligt glid och huvudvärk.
Vid ca 30km gick jag lite lätt i väggen tror jag, (mer psykiskt än fysiskt) men jag tänkte att vem fan ska ta över om jag viker ner mig här och nu? Hade en liten dialog med mig själv och kom överens med min lata sida att den fått nog med uppmärksamhet denna vecka och det fanns ju bara ett alternativ, och det var att bomba på bara.
Skidåkningen övergick till promenad/dagisfart eftersom det fan inte gled desto mer och man fick fokusera på ca 1000 meter åt gången och nu var det inget snöblandat regn längre, nu var det regn. Det är ju ett bra tecken på att sommaren är på väg iallafall men det sket jag fullständigt i, jag ville bara fram.
Vid ca 40km såg jag några stugor och kollade om jag såg någon med ett gevär i näven som hade kunnat skjuta mig, men det behövdes inte.
Vid 45km hade jag nästan ingen kraft kvar i armarna, jag vet att jag suger (men prova själv för fan staka jävla blötmyr) men jag försökte köra i någon sorts växel, (vet ju egentligen ingen skillnad på 1an, 3an backen osv) eller så var det mer automatlåda, jag körde på någon ny teknik, jag vet inte hur man ska komma på ett namn till det där jag försökte med men snabbt gick det inte!
Hittade ingen rytm alls i åkningen eftersom tempot varierade som väderleksrapporterna mellan promenadfart, nästan kunde man åka lite, kunde åka lite mer och sedan en 70 meters isfläck som inte tinat i FULL GAS osv...
Jag kommer aldrig mer göra något liknande på skoterspår i regn och plusgrader ! Jag kommer aldrig mer göra något liknade med olika längd på stavarna, i det här fallet var skillnaden ca 10cm !
Men man snitta iallafall under 5 per km totalt, det trodde jag aldrig med tanke på sista halvan, ja egentligen nästan hela vägen.. Skulle det vara "bra" spår och bra glid osv skulle man lätt plocka in MINST en halvtimme, säkert mer...Kanske får prova till helgen och sticka iväg vid ca 05.00 kanske. Helst inte ensam och helst inte med något slags jävla proffs. Så det är bara att följa med om du inte är för bra för min kapacitet ! jag orkar inte börja jaga nån. Höll på i 4 timmar och någon minut iallafall.
Motivation
För att uppnå något man strävar efter eller drömmer om så krävs det motivation och drivkraft till att kunna arbeta med sig själv och utveckla sig, det känns nog oftast jobbigast när man ska försöka utveckla sina svaga punkter.
Men känslan man får efter att ha gått igenom kanske oändliga km på cykel i motvind, olika intensiteter och fyrkantiga hjul för att till slut kunna trycka den där helvetesbacken på cykel som man alltid duckat för utan problem, eller kunna springa den där sträckan man förr var tvungen att utnyttja lokaltrafiken till är enormt beroendeframkallande och processen bildar självklart en enorm drivkraft att gå på större utmaningar allt eftersom kapaciteten och egot växer..
Motivation får man från sitt eget inre i första hand när man verkligen vill något, något man brinner för eller helt enkelt bara något man tycker är roligt. Det behöver knappast finnas ambitioner för ett OS-guld eller VM-silver för att kunna besegra någon, man kommer långt om man bara är ute efter att besegra sig själv och känna att man växer i det man gör.
Och en bra grund är ju att kunna utmana sig själv, utan att kunna ta den striden kan man inte utmana någon annan heller, aldrig någonsin !
Motivation får man även från tidigare träningspass, tävlingar, medgångar, motgångar, andras träningspass, andras prestationer med mera. Om man tänker tillbaka på ett långpass man gjorde för kanske 3 veckor sedan så är det oftast (iallafall för mig) bara bra minnen man får fram, man kommer ihåg hur råstarka ben man hade efter en bunt med kilometrar när det kom en lång stigning, man kommer ihåg hur skönt det var med en stadig puls medans farten ökade i benen och framförallt så kommer man ihåg hur nöjd man var efteråt, när det var gjort, när man kände sig stark !
När jag hade gjort mitt i Lapland Ultra hade jag fruktansvärt ont! Men nu kommer jag inte ihåg någon smärta, jag kommer ihåg en raksträcka på nästan 2km på en torr grusväg och en överjävligt varm sol , där hade jag bra fart och kände mig självgående. Där kände jag mig stark !
Jag hade ju trots allt roligt och försökte så gott jag kunde ignorera min utvändiga smärta och min inre utmattning.
Resan upp och ner i våningsängen i stugan vi hade hyrt efter loppet var nästan värre, där ville jag inte klättra med kroppen jag hade efter det där, men springa, det ville jag !
Motivation får man även från andra, det behöver inte vara någon bättre, någon snabbare, någon hårdare eller någon idiot. Det räcker långt att se på någon som kämpar, någon som kämpar i alla väder för sina drömmar och mål, kämpar för sig själv eller helt enkelt kämpar för andra ! En stark vilja kan vara en oerhört stor inspirationskälla.
Detta filmklipp är något av det mest jävulska inom inspirationskällor jag sett, jag inser själv varje gång jag ser den att jag kan mycket mer än jag tror, det kan vi allihopa ! Det gäller bara att plocka fram det..
http://www.youtube.com/watch?v=64A_AJjj8M4
Och det viktigaste av allt, vad man än väljer att göra, så kommer det alltid finnas fullt med självupptagna Besserwissers som tror sig veta allt om det du gör och det du vill göra och det du inte ska göra. Det kommer även finnas för mycket av dom negativa arterna som ständigt försöker trycka ner dig för att du inte började spela fotboll som han/hon själv har gjort osv osv...Innerst inne kanske han/hon vill samma sak som du men inte klarat av att komma igång själv..
MEN du gör din grej och ingen annan ska välja vad DU gör, kör på det DU SJÄLV VILL och det du tror på så kommer glädjen och framgången av sig själv!
Detta skrev jag eftersom många frågat mig hur man kommer igång, hur man ska göra, vad man ska göra, vad som är bäst, vad som är roligast, vad som är lättast, vad som är mest hälsosamt, vad som är effektivast osv...
Men svaret har ni själv om ni gräver i er själva lite...
Det jag skrev nu var bara mina egna tankar och har ni något emot det jag skrivit så får ni gärna tillrättavisa mig, det gör ingenting, alla har vi våra idéer och tankegångar.
Men jag hoppas att någon som stått på tåspetsarna 100 gånger och tänkt ge sig iväg att träna tar första steget nu. Om EN ENDA person gör det har jag lyckats !
Det är den första och kanske största utmaningen man kan vinna. Starten !
Utan starten finns det ingen fortsättning !
Lycka till !
Lapland Ultra 2010
Vaknade vid 11 och vädret var kanonfint. Med 7 timmar kvar till starten (18.00) så var det bara att glida runt och förbereda huvudet. Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare tror jag och första gången jag skulle starta ett lopp på 10 mil ensam.
Uppladdningen bestod av en pizza mellan 12-13 nångång och lite cola till den. Vilken sorts pizza kommer jag inte ihåg och är inte så viktigt heller. Käkade ett äpple vid 16 och drack lite vatten. Nu var jag ännu mer nervös och hade inga planer alls på hur jag skulle lägga upp loppet, jag visste ingenting, jag tyckte bara synd om mig själv och var förbannad för att jag anmält mig till sådan idioti !
Startskottet gick och jag joggade på i täten och tyckte det gick lite långsamt men det var ganska skönt ! Första 5km låg jag i täten och sedan ökade jag lite, och låg ca 9 minuter före efter första milen. Sedan ökade avståndet hela tiden. Efter ett par mil började jag få känningar i foten som vanligt och jag tänkte inte mer på det och köttade på bara i ett skönt tempo som visade sig ta ihjäl foten till slut. Vid 38km, Delmål 1 skulle man få massage men när jag kom fram dit hade inte massage personalen anlänt så jag sket i det och fortsatte. Vid ca 50 km var läget riktigt dåligt, jag hade ont som F*N och sprang vidare på förhoppningarna om att smärtan skulle rinna ner i skon och trampas sönder! Vid Delmål 2 (64km) kollade en massör och tävlingsledare på foten och höll på bända, vrida och klämma på den i ca 30 minuter, efter det skulle jag promenera och känna om det var bättre men det var bara sämre. Dom avrådde mig från att fortsätta och istället bryta och fixa en tid hos en läkare pga misstänkt muskelbristning eller inflammation i muskelfäste.
Gjorde ett grovt misstag. Jag hade farsan och brorsan som körde bil och höll koll på avståndet bakåt som jag hela tiden fick höra att det blev större. Varför inte ta det lugnare när man känner att det börjar bli jävligt ? Men man lär sig av misstagen !
När jag hade varit där i över 50 minuter kom 2an joggandes och den personen såg mycket pigg ut och förmodligen var det han som vann motionsklassen.
Ska tillbaka dit igen och vet ej om jag ska springa i motionsklassen igen eftersom jag inte tagit mig i mål än, eller elitklassen och försöka trycka på ännu hårdare. Men 10 mil är långt och mycket kan hända...
Rekommenderar Lapland Ultra, servicen efter banan var perfekt med välfyllda kontroller och trevliga funktionärer som hjälpte en att hålla uppe humöret! Eftersom det finns delmål så kan man sikta in sig på 38 eller 64km om man känner att man inte har tid med 100km. Man kan även springa i stafettlag eller köra hel/halvmara.
Fjällräven Classic 2009
03.46 gick starten efter en sömnlös natt och jag visste att vi (jag och kollegan) hade en lång dag framför oss. Vi visste att vi skulle till Abisko från Nikkaluokta så snabbt som möjligt efter kungsleden så det var bara att jogga fram medans mörkret övergick till dagsljus och kilometrarna räknades ner under fötterna.
Början gick mycket bra och vi hade ganska bra tempo och första checkpointen passerades ganska snabbt efter 19km. Terrängen fram till den var mycket lättlöpt om man jämför med hur resten av dygnet skulle se ut. I mitten av sträckan såg det ut som att någon smällt av en atombomb, fanns bara sten, bara eländig sten att springa på. Dessutom var sträckans högsta punkt i mitten och det var mycket lättare när den passerats trodde jag.
Vädret hela dagen var helt underbart om man hade legat i en solstol men nu var det inte optimalt att springa i eftersom det var blå himmel, vindstilla och jävligt varmt! Det gick åt väldigt mycket vatten och vid halva sträckan ungäfär hade vi ett tempo som hade kunnat göra en totaltid på något mellan 14 - 15 timmar. Men sedan började kampen, fötterna svällde, fötterna började värka. Till slut tog värken över hela skiten och det kändes som en kamp för livet, att sig hem utan att dö.
När vi hade tagit oss ca 8 mil hittade vi inget vatten vilket snabbt gav utslag i mitt huvud som raderade bort balanssinnet och nu var tillståndet riktigt jävligt! Jag visste inte om jag skulle njuta, gråta eller bara lida.
Sista 19 km tog skrämmande 7 (SJU) timmar och jag led, kunde gå lite lätt på vänsterfoten om jag stod på utsidan av foten och nästan gick på tå. På högerfoten kunde jag gå lite på utsidan av hälen. Det var bara elände rakt igenom men till slut kom vi i mål och höll på ett dygn, det skönaste jag gjort någonsin var att lägga mig i sängen efter skräckfärden från Abisko som är en stor svart minneslucka.
Efter lite sömn i ca 8 timmar skulle jag kliva upp ur sängen, satte ner fötterna på golvet och insåg att det går inte. Fick ringa och söka kryckor och formen var inte aktuell för någon intervallträning precis. Men jag ska tillbaka och denna gång ska jag vara mer förberedd och krossa tiden som behövdes på dessa 11 mil.
