Frihet !
I Onsdags var jag och provjoggade foten i 90 minuter igen. Sprang efter en kraftledning och liknande terräng med en del stigar, ospårat, diken och så vidare. Var även och cyklade en timme med mountainbiken bortom asfalt, elkablar och skyltar. Följde bara lusten och hamnade rätt. Jag hamnade utanför stressen och på något sätt kändes det på båda platserna som att man hamnade utanför tidsramar och dömande blickar från alla profeter där ute.
Man kunde helt enkelt koppla av och göra det man skulle helt enkelt. När jag var på väg hem på den där löpningen passerade jag ett relativt högt backkrön och när jag klev över kanten såg jag hela stan framför mig och kunde betrakta bilden av stressen på långt håll och kände att man nästan ville ducka för civilisationen, krypa tillbaka och återvända till friheten !
Min tanke när jag såg det var att man egentligen känner sig fångad i en glasbox utan ventilation som solen hettar upp mer och mer medans piskor i alla hörn vaktar ens steg.
Jag vet inte exakt hur många mil man brännt av på dom här gångbanorna hittills, det är ju roligt att springa, men jag kände att det fick en helt ny dimension när jag kom ut i terrängen igen efter att stan legat i idé hela vintern och ruvat på stressen.
Och allt för ofta känns det som att man bara vill göra bort passet och komma hem igen. Men nu kände jag att jag ville vara ute, inte bara springa ! Vara ute och andas frihet !
Det är nog den största friheten vi har, den oändliga tillgången på natur, och närheten till naturen. Jag har själv ca 5 minuter till den i löparskorna.
Förebilder och gränslöst tänkande !
Men just nu är han någonstans i Frankrike tillsammans med sin löparkompis Susanne iallafall. Har redan sprungit över Spanien.
Finns material att lyssna på om man går in på www.runnersworld.se eller www.marathon.se
Rune har även en egen hemsida, www.loparlarsson.se där man kan läsa om andra brutala prestationer.
Björn Suneson är nästa diesellok som sprungit över kontinenter mer än både en och två gånger. Björn är en bra bit över 60 år och började träna först vid 35 års ålder. Som 57 åring sprang han över linjen på en mara med tiden 2.55 !
Han tävlar aldrig på ultradistanser men har ett gäng med tränings/upplevelse ultror eller vad man nu ska kalla det på flera 100 mil. Iallafall vad jag vet är 2 st på över 500 mil.
www.sunseson.se
Kari Martens ska man inte heller underskatta ! När man läser och lyssnat på det han gör och har gjort inser man hur bekväm man egentligen är. Han hade sin vändpunkt 1997 efter diskbråck, övervikt osv..
1997 kunde han jogga ca 10 minuter innan knäna värkte och han vägde 106 kilo.
Nu har han gjort:
24 st Ironman
4st dubbel-Ironman
1 eller 2st Deca-Ironman (10 gånger en vanlig Ironman)
Dubbel Deca-Ironman har gjorts eller så blir det första nu i November som är 20 x Ironman
En vanlig Ironman är 3,86km sim - 180km - 42.2km löpning i en följd
Göran Kropp känner väl alla till. Mannen som till exempel cyklade från Stockholm till Mount Everest och besteg berget och sedan cyklade hem igen..
Jonas Colting som bland annat kört Ultraman på Hawaii, en svensk klassiker på ett dygn med mera med mera.
www.colting.se
Listan kan göras hur lång som helst... Men det dem där som är med ovan måste ha gemensamt måste vara en djävulsk vilja och passion för det dom gör. Som ultralöparna där uppe springer jag själv hellre långt och länge än snabbt och kort. Det är mer upplevelser som lockar än absurda tider på en tartanmatta.
Jag har gjort otaliga försök att få upp farten och på något sätt kunna bibehålla det, men slutar oftast i värk och annat elände. För övrigt är jag skadad nu och missade Lidingö Ultra, kommer även missa en halvmara i Luleå till helgen.
Jag tar hellre på mig en liten ryggsäck och är ute en hel dag och springer än joggar iväg till löparbanan och mosar intervaller i babianfart. Nu när skadan blir bra kommer jag köra på mängden igen som hållt mig hel i kropp och själ relativt bra och ofta länge. Springer hellre en vecka i konstant 5.30 fart än tar ihjäl mig på 400/800/1000 meters körningar.
Och alltför ofta hamnar man i ett mellanting, man sticker iväg med inställningen att "idag är det 5 mils rundan som gäller", sparkar upp dörren och sticker iväg utan att ha varmkört motorn. Ca 2.5-3km senare står man med värk och mjölksyra som hade kunnat fylla vilken tjur som helst till döden.
Och jag vet att jag kan "springa bra" på längre sträckor och det är egentligen innerst inne det jag helst gör. Det är hårt att kunna springa kortare distanser riktigt snabbt, det gör ont, men ultralöpningar är en annan sorts smärta och utmattning, det är den sorten jag är bättre på att köra över och handskas med.
Sedan får man inte vara för fast vid det vanliga tänket, vem säger att en löprunda ska vara 60 minuter och inte 6 timmar? Att en löprunda ska vara efter elljusspåret när man hellre vill iväg och korsa fjällen ? Att en löprunda måste bestå av tidtagning/pulsmätning osv ? Att en löprunda aldrig får vara över 3 mil ?
Jag har vid oräkneliga tillfällen legat i sängen och planerat när jag ska sova, planerat pass som pågår från morgon till kväll, pass utan både stress och statistik. Men i praktiken när man står på tåspetsarna och ska iväg blir det oftast likadant, man sticker, man väggar, man kommer hem, duschar. Börjar om med planeringen.
När jag blir bra igen kommer jag enbart köra långt och länge, och sedan lite kortare pass i 3.45-3.50-4 fart för att inte bli en 15 årig labrador. Backträning kommer in naturligt i terrängen. Ska köra på det som hållt tidigare och inte stirra blint på statistik. Oavsett vad statistiken visar är det kroppen som bestämmer i slutändan.
Och det viktigast är ju att man har roligt när man tränar, roligast har jag efter 3-4 mil. Det enda jag saknar som ultralöpare är skägg och mustasch, men det finns tuschpennor till sånt.
